Den här artikeln placerar frågan om svenskt NATO-medlemskap i ett historiskt och komparativt perspektiv. Den går tillbaka till åren innan NATO bildades och jämför säkerhetspolitiken i två länder som gjorde olika val i frågan, Sverige och Nederländerna. Trots att de dittills haft en mycket likartad neutralitetstradition valde Nederländernas regering efter andra världskriget att alliera sig medan Sveriges regering valde alliansfrihet. Att Nederländerna blivit ockuperat medan Sverige lyckats hålla sig utanför andra världskriget är en iögonfallande skillnad, men inte en lika självklar orsak till skillnaden i säkerhetspolitik som man skulle kunna tro. Artikeln diskuterar bland annat vilka lärdomar den svenska och nederländska regeringen drog av sina respektive krigserfarenheter och hur dessa i samspel med de konkreta omständigheter man ställdes inför efter krigsslutet ledde till olika beslut angående allians/alliansfrihet. Genom en jämförelse av regeringarnas säkerhetspolitiska mål, motiv och strategier prövas de förklaringsmodeller som hittills har dominerat historieskrivningen. Bilden av allians och alliansfrihet som fundamentalt olika säkerhetsstrategier nyanseras genom att stora likheter i de två regeringarnas kamp för regional säkerhet och bevarat handlingsutrymme lyfts fram.