Kalkning är en åtgärd som bidrar till att förbättra åkerjordens beskaffenhet och höja grödors avkastningspotential. Det finns flera olika typer av kalkning. Ett exempel är traditionell kalkning som syftar till att höja pH i jorden genom tillförsel av kalkstensmjöl. En annan typ av kalkning som blivit allt vanligare på framför allt lerjordar är så kallad strukturkalkning, vilket i flera försök har visat sig ge en markstrukturförbättrande effekt genom stabilisering av lerpartiklar i jorden. Begreppet strukturkalk används för bränd kalk (CaO) och släckt kalk (Ca(OH)2) men används idag också ofta för blandningar av bränd och/eller släckt kalk tillsammans med kalkstensmjöl (CaCO3). Kalciumet i bränd och släckt kalk är kemiskt bundet som antingen oxid eller hydroxid, vilket skiljer dem från kalkstensmjöl där kalcium är kolsyrabundet som kalciumkarbonat. Kalciumoxid och kalciumhydroxid är känt för att vara betydligt mer lättlösligt än kalciumkarbonat. De kan snabbt avge stora mängder kalciumjoner efter spridning och nedbrukning i gynnsamma förhållanden. Det snabba frigörandet av kalciumjoner utlöser en kedja av reaktioner som tillsammans resulterar i att ge stabiliserande och strukturförbättrande effekt på lerkolloiderna i jorden. Strukturkalk har således en positiv effekt på markstrukturen på lerhaltiga jordar. I den aktuella studien har strukturkalkens effekt på aggregatstabilitet och aggregatstorleksfördelning (brukbarhet) i såbädden på lättleror studerats. En praktisk undersökning innefattande provtagning och analys har genomförts på sex olika försöksplatser runt om i Skåne, våren 2017. Dessa försök var alla upplagda som blockförsök där de behandlade leden hösten 2015 tillfördes strukturkalk (4 ton CaO per ha) eller kalkstensmjöl (4 ton CaO per ha). De två behandlingsleden jämfördes dels med varandra och dels med ett led som lämnats obehandlat. Vid undersökningen av såbäddens aggregatstorleksfördelning sållades jorden till tre olika fraktioner: >5 mm, 2–5 mm, <2 mm. Aggregatstabiliteten undersöktes genom ...