Detta notat behandlar järnvägens banavgifter och implementeringen av Direktiv 2001/14/EG, det s.k. infrastrukturdirektivet, i nio länder. Direktivet ger möjlighet till vitt skilda utformningar av banavgifterna. Avgifterna i praktiken syftar huvudsakligen till att ta betalt för slitage, (i vissa fall inkluderande reinvesteringar i infrastrukturen) eller för att styra kapacitetsutnyttjandet. Däremot är avgifter för "mjuka variabler" som buller, olyckor och föroreningar ovanliga. Avgifter per tågkm är vanligast, ibland kombinerade med en avgift per tonkm. Fasta avgifter t.ex. per operatör eller per trafikeringsmånad har funnits i vissa länder men tagits bort, i vissa fall efter kritik från Europeiska kommissionen. Täckningsgraden, dvs. hur stor del av infrastrukturkostnaderna som täcks av banavgifterna, varierar från 5 % till mer än 60 %. Implementeringen av Direktiv 2001/14/EG beskrivs i avsnitten för de olika länderna. För närmare beskrivningar av de olika ländernas järnvägsorganisation och regelverk hänvisas till olika rapporter som framtagits på uppdrag av Europeiska kommissionen, t.ex. de nationsvisa rapporter som framtagits 2005.